Jag vill verkligen inte dö - Men jag vill heller inte leva (TW)

2017-05-25 @ 14:28:00
Nu känner jag att jag inte längre orkar hålla uppe någon slags fasad över att allt är frid och fröjd inombords och att jag lever och njuter av livet till fullo för så är det verkligen inte - Snarare tvärtom skulle jag säga. Jag kan inte längre ta hänsyn och måla upp en bild av att jag njuter av varje dag då jag i själva verket inte vill vakna på morgonen då jag vet att ännu en dag i helvetet väntar och att jag bara vill få det överstökat. Jag ser ingen ljusning just nu och jag har inte riktigt vågat säga sanningen då jag vill vara en förebild och en positiv person men när man själv känner det håller på att brista och att man är såhär nära (visa mellan fingrarna som ni tyvärr inte kan se) på att bara vilja ge upp men ändå samlar ny kraft till att försöka orka ta sig igenom vardagen när man helst av allt bara vill lägga sig ner och gråta som ett litet barn. Jag vet inte vad det är som hänt egentligen om jag ska vara helt ärlig men bara sådär slog det om helt och hållet och fokuset kring min kropp en viktig prioritering. Jag har liksom av bara farten dragit in mig själv med destruktiva tankar och depressionen är värre än någonsin. Jag ser seriöst ingen ljusning någonstans. Det är helt svart. Jag vet inte längre vad jag vill och känner allting som meningslöst. Jag bråkar ständigt med min mamma. Vår relation är verkligen inte bra alls och jag får dåligt samvete över att vara så tvär och sur emot henne då hon bara vill mitt bästa men att jag istället ser det som påhopp och blir irriterad av den orsaken. Pappas relation har alltid varit lite bättre och jag står väl honom närmre och av den anledningen finner en annan attityd hos honom. Vi kan diskutera tillsammans men med mamma går det bara inte. Hon säger saker jag mår dåligt av att höra men jag förstår henne. Att se din dotter plåga sig själv med att må dåligt och inte tycka någonting är roligt måste vara helt fruktansvärt. Att stå på sidan men inte veta hur man ska bete sig för att det ska bli bra och lyckligt som i sagornas värld. Att istället leva i den fula verkligheten och inse att det inte är så jävla enkelt som man vill att det ska vara och hela tiden se mig bli alltmer förändrad och lättstött igen. Nej fy fan säger jag bara. Usch.
 
Jag har väl målat upp en bild av att det rullar på skapligt numer men riktigt så är det tyvärr inte. Jag har en förmåga att lätt spela med och tycka det är helt okej när det egentligen inte alls är HELT OKEJ. Jag ser liksom inte allvaret i hela situationen utan tycker nog det inte är så värst farligt egentligen - Jag menar det finns ju dom som har det värre eller hur? Jag har aldrig satt mig själv i det facket med att tycka synd om mig själv. Nej när jag går igenom motgångar så är det som att jag bestraffar mig själv och tycker det fan är rätt åt mig. Jag är inte värd att må bra så är det bara. Att jag drabbades av den här sjukdomen var meningen då jag inte förtjänar att ha ett bra liv där jag mår bra. Livet är inte tillägnat mig utan min plats på jorden är endast här för att jag ska känna på hur fult livet kan vara och hur kämpigt det kan vara. Jag blir bestraffad då jag är ett misstag som inte förtjänar att finnas till. Jag vill inte dö men jag vill heller inte leva är ett väldigt bra uttryck som stämmer in på mig just nu. Egentligen är jag inte rädd för döden när det gäller mig själv. Att andra jag tycker om dör är jag livrädd inför men när det handlar om att självdö är det inte alls samma sak. Det ser jag ingen rädsla eller ångest med snarare tvärtom. Jag vill inte dö men samtidigt är jag inte rädd för det heller. Jag vet ju inte vad det innebär och hur det kommer att vara. Dock vill jag inte lämna min plats på jorden utan att veta om det blir bättre eller sämre. Mamma har sagt till mig vid flertal tillfällen att hon inte har någonting att leva för om jag dör. Att höra en sådan sak av sin mamma gör fruktansvärt ont. Att det är typ för min skull hon lever eller vadå? Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det där faktiskt men att jag är värdefull för henne har jag svårt att tro men tydligen är det så på något konstigt vis ändå. Dock känner jag mig egoistisk att tänka såhär om mig själv. Alltså jag är ung och tänker sådana här tankar om mig själv? VARFÖR KAN JAG INTE BARA VARA NÖJD MED MIG SJÄLV OCH LEVA LIVET SOM NORMALA MÄNNISKOR GÖR? VARFÖR SKA DET VARA SÅ HIMLA SVÅRT FÖR? FÅ EN NORMAL SYN PÅ MIG SJÄLV OCH BARA ACCEPTERA LÄGET LIKSOM?
 
Jag måste rycka upp mig så är det bara. Just nu är jag under isen och vet seriöst inte hur jag ska komma på fötter igen och få livsgnistan tillbaka. Vad är det jag vill med livet egentligen? Må såhär dåligt som jag gör och självplågas dag ut och dag in? Är det ett värdigt liv helt ärligt? Jag vill bara våga möta mina rädslor. Inte styras av anorexin viljor mer. Äta det JAG tycker om och inte hela tiden läsa innehållsförteckningar och kaloritabeller för att ja vadå? Känna mig duktig som har kontroll på sjukdomen men som dödar mitt riktiga jag mer och mer? Jag blir så jävla trött. Jag har inte alltid varit ärlig med hur jag känner men alltså det går inte att hålla inne all den här skiten längre. Det kokar inombods och känslorna är all over the place så att säga. Fan jag vill bara vara nöjd med mig själv. Eller nöjd kanske man aldrig blir till hundra procent men iallafall känna en acceptans gentemot mig själv. Ska det vara så jävla svårt? Nej nu är jag trött på detta helvetiska tänk. Jag vet vad jag måste göra om jag vill ha ett liv och det är att börja göra saker jag mår bra av och som är jobbiga nu att möta men som på sikt kommer göra mig starkare. Äta och utmana mig själv med maträtter som känns svårt. Alltså helt ärligt? Vara rädd för att äta då man är rädd att ångesten ska äta upp en? Den fula sanningen är den att ångesten alltid kommer finnas där om jag ALDRIG tar tag i problemet. Jag kan inte blunda för detta längre. Alltså det är nio år jag varit drabbad av detta nu. ALLTSÅ NIO ÅR? Såklart med bättre och sämre perioder givetvis men dom senaste FYRA åren har det varit helt åt helvete och NU RÄCKER DET! Även fast det är hemskt svårt att utmana sig själv och möta ångesten så är det EXAKT det jag måste göra för att någonsin ta mig vidare. Stå ut med äckliga tankar och bara acceptera att dom finns där men inte handla därefter utan slå ner sjukdomen och visa att jag bestämmer. Fan är det för liv att inte tillgodose kroppen med sådant man tycker är gott? Bara välja dom kalorisnålaste maträtterna VARJE DAG och aldrig äta sådant som man verkligen tycker om? Nej nu jävlar får det vara nog med detta. Orkar inte leva under slaveri mer utan nu måste jag våga välja livet och se vad det kan erbjuda även om vägen dit absolut inte kommer vara enkel att vandra men efter år med självsvält och självhat så borde det inte vara värre att ge en chans än att leva vidare under dom här jävla levandsvillkoren.
 
Detta var en text jag skrev för ett par månader sedan när jag verkligen var under isen och mådde rent ut sagt förjävligt. Var rädd för mig själv och tankarna jag bar inom mig och förändringar som var tvungna att genomgå för att idag stå där jag är idag. Alltså jag kan inte tacka mig tillräckligt över att jag själv tog tag och agerade för att göra det som behövdes för att jag skulle ta mig vidare ifrån dessa känslor. Jag är så glad jag vågade förändra och testa göra något annorlunda som inte alltid varit enkelt men som jag idag är så tacksam jag tog mig igenom. Att känna skillnaden med att vara stark och må mycket bättre bara av att göra förändringar (som var livsnödvändiga för min egen del men som där och då var så skrämmande) Jag kan med handen på hjärtat erkänna jag är stolt över mig själv att jag tagit mig hit jag är idag och inte alls känner såhär på samma sätt längre. Att istället för att ha daglig ångest och en självhatskänsla som heter duga nu känna en acceptans (som jag fortfarande jobbar mycket med) men i alla fall en annan känsla gentemot mig själv över att jag duger och inte hela tiden värdera mig själv utefter ätstörningens viljor utan ifrån en helt annan sida. Att märka det finns ljusglimtar och bättre dagar och att alla dagar inte är hemskt jobbiga utan också hanterbara och fina emellanåt och att jag är medveten över att jag fortfarande har en bit kvar men ändå känna en förändring och det positiva hållet med att veta det går att förändra bara man själv vill och det är vad jag verkligen vill vilket är så himla skönt och jag vill bara säga till dig som kämpar med liknande problem. Våga förändra och göra det som känns läskigt nu för att sedan få den bästa belöningen tillbaka vilket är livet och lyckan. Ibland är det som du mest är rädd för att göra det som kommer att befria dig.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Oj trodde detta gällde nu så blev alldeles chockad över va du hittar på med mående m0tider mm senaste tiden. Sen såg jag att det var gammalt och puh så skönt! Du har kommit långt och längre ska du. Självklart kan man må dåligt men så dör dåligt som då ska det inte va. Nu ser vi fram emot din födelsedag och en god glasstårta eller paj med vaniljvisp! Vilken sorts paj skulle du föredra? Äpple rabarber jordgubb körsbär? Att ha lite sirap i degen är väldigt gott för blir knackigt 😍 kramar!

Svar: Åh fina du jag kan förstå det blev en stor chock då man började läsa men ju längre inlägget tog sig så kom det fram att detta var för flera månader sedan och hur jag kände innan jag vågade förändra och gå emot alla rädslor jag hade där och då ❤️ Nu är jag en helt annan människa och det är så skönt att känna även om jag nu också kan ha riktigt dåliga dagar men inte alls på samma sätt som när jag skrev det här inlägget för flera månader sedan ❤️ Nu är det full fart framåt och som jag fullföljer varje dag och det känns så himla bra 😍 Att märka det blir lättare med tiden bara man har modet och viljan att våga förändra och utmana sig själv 😘 Ja men exakt! Nu är den kommande födelsedagen riktigt spännande och det jag mest gillar på paj är svårt att avgöra då alltifrån äppelpaj till päron/rabarber eller jordgubb eller bara vanilj bärpaj är så himla gott 😍 Dränkt med vaniljsås givetvis 😘❤️
Kajsa-Stina

2017-05-25 @ 14:39:43
Postat av: Mia

Har din relation tilö din mamma blivit bättre nu också? Hoppas det, kram!

Svar: Ja min relation till min mamma har blivit betydligt bättre sedan jag också började må bättre så det känns verkligen skönt att vi nu har en bättre mamma-dotter-relation igen då det för mig är enormt viktigt och en trygghet att veta finns där. Kramar ❤️
Kajsa-Stina

2017-05-25 @ 15:56:52
Postat av: A

💕💕 kramar!

Mammor slutar aldrig att oroa sig. Naturlag som du inte kan påverka. Och ibland när man är sådär överjävligt orolig blir man arg för att man inte kan göra något, utan man står hjälplöst på sidan om och ser det käraste man har störta utför branten. Vidrig känsla.

Svar: Tusentals kramar tillbaka finaste du 💕💕 Tyvärr är det exakt på det sättet min mamma har känt då jag mått som sämst. Det är svårt att själv kunna föreställa sig hur illa ens anhöriga också far när man själv inte mår bra. Det är svårt att kunna sätta sig in i deras situation då man själv mår så dåligt och på något märkligt vis liksom stänger av det som pågår utanför. Det är först nu när man själv börjar må bättre som man kan se det ifrån en annan synvinkel och på något sätt kunna försöka sätta sig in med att kunna känna hur ens omgivning också känner kring hela situationen. Jag är glad att det i alla fall börjar räta upp sig och att relationen med mamma blivit bättre då allting i grunden som du säger berott på att hon varit grymt orolig och förtvivlad. Tusentals kramar till dig 💕💕💕
Kajsa-Stina

2017-05-25 @ 22:43:15
Postat av: Anonym

Varför söker du inte dig till MHE eller ett annat behandlingshem? Kram

Svar: Den här texten skrev jag för flera månader sedan så som jag kände då känner jag inte nu och det framgår när man läser hela texten ❤️ Att jag har kommit långt och inte alls känner på det här sättet längre utan har mina toppar och dalar fortfarande men är medveten om det och att jag är så mycket starkare nu och kämpar på 😘 Har dock funderat på MHE som ett alternativ nu när jag har tagit mig längre så ska också prata med min samtalskontakt om det. Kramar ❤️
Kajsa-Stina

2017-05-26 @ 09:49:02
Postat av: Mia

Fina!
Gott att det känns bättre, de här upp och nedgångarna kommer ju ibland, och jag tror egentligen att alla vet och förstår det, även om man inte skriver eller säger något. Det är liksom så det är att ha en sjukdom/Äs el. något annat som påverkar en så starkt, ofta mår ju hela familjen dåligt och det verkar ju fungera bättre nu när ni har/har haft familjesamtal. Tänker på dig!
Kramar Mia

Svar: Fina Mia du är bäst ❤️ Precis som du säger så kommer upp och nedgångar men den här texten syftar tillbaka till för ganska många månader sedan innan jag sökte frivillig hjälp så just nu mår jag så mycket bättre och tycker jag har tagit mig framåt och inte alls känner på det här sättet längre ❤️ Såklart har jag tuffa dagar fortfarande men inte på samma sätt med att inte vilja kliva ur sängen på morgonen och noll livsgnista utan den har kommit tillbaka och jag känner mig mer motiverad än någonsin att krossa denna sjukdom en gång för alla ❤️ Jag har en bra bit kvar rent mentalt men jag ska inte ge mig förrän jag är framme vid mållinjen och med min insikt och känsla som nu är så mycket bättre så är jag helt övertygad om att jag kommer att nå fram till målet och friheten ❤️ Texten syftar på flera månader sedan och under den sista bilden står det hur jag mår idag och att det är bättre nu mot hur det förut var ❤️ Tusentals kramar ❤️
Kajsa-Stina

2017-05-26 @ 12:26:39
Postat av: Anonym

Hej Kajsa-Stina!
Jag har läst hela texten. Och tyckte att ett stödd från ett bra ställe som MHE kliniken till exempel kunde vara bra. 3 veckor hemma en vecka på kliniken.
jag tyckte synd om dig när de var andra tider än du och din samtalskontakt har kommit överens. De var inte elakt mening, Du har kämpat otrolig bra.Sorry

Svar: Hej fina du! Ingen fara! Ibland kan man missförstå ifall man inte läser en hel text men bra att du nu gjort det och fått uppfattat om att jag nu mår bättre mot vad jag gjorde för ett par månader sedan. På din uppmaning angående MHE så har jag också haft den tanken om att det skulle vara en bra behandling att nu kan påbörja nu när jag själv känner mig lite starkare och att detta också är någonting som jag är villig att ta upp och diskutera vidare med min samtalskontakt. Kramar ❤️
Kajsa-Stina

2017-05-27 @ 20:27:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo