Hur började din äs? Tog det lång tid tills du insåg att du själv var sjuk och hur reagerade din familj när dom fick veta?

2017-06-04 @ 14:28:00
Svar: För mig började min ätstörning för flera år sedan (2008) då jag gick på högstadiet och som jag tror var många olika faktorer som påverkade mitt insjuknande. Tror många tonåringar överlag känner en vilsen känsla över hur allting ska bli och att man kanske ställer höga krav på sig själv (jag gjorde det iallafall) vilket resulterar med att man pressar sig själv och av den orsaken tyvärr ligger i farozonen att dra på sig en ätstörning. Sedan var relationen till vissa vänner inte den bästa och jag kände mig vilsen även där. Mådde dåligt och kände mig inte sedd. Likaså på hemmaplan då min bror alltid tagit plats och jag kommit i skymundan och då hittade fixeringen kring kroppen att syssla med. Meningen var aldrig den att jag skulle drabbas av en ätstörning såklart men oerfaren som jag var kring kost/träning så eskalerade det snabbt då jag såg märkbara resultat och fick kickar över att se att jag hade kontroll på mig själv (då det kändes som jag var helt vilsen inombords av andra orsaker) så det tror jag bidrog till stor del med att jag insjuknade i ätstörningen. Sedan med påverkan av media och denna utseendefixering över att hela tiden matas med att "smal och gå ner i vikt är lika med lycklig-grejen" Dock har jag och och säkerligen många med mig insett att det inte är framgångsreceptet för att bli lycklig. När man rasar i vikt på det sättet försvinner all form av livskvalitet och byts ut av enbart ångest/självhat och en massa oro
 
Jag förstod ganska snabbt att någonting var fel eftersom jag kände en obehaglig känsla inombords när jag hade ätit som gav mig panik  (vilket jag sedan fick veta var ångest men eftersom jag inte hade någon erfarenhet över vad alla känslor grundade sig av så visste jag inte heller vad allting var eftersom jag fortfarande var såpass ung) Dock förstod jag att någonting var knasigt eftersom jag hyperventilerade då jag inte fick min vilja igenom och när saker jag planerat inte blev som jag hade tänkt mig från början (gällande maten och så vidare) Även att jag fick som sagt ångest så fort jag hade ätit minsta lilla och denna känsla av att vara livrädd för att gå upp i vikt och bli tjock. Jag förstod inte att det handlade om ätstörningar men att någonting inte stod rätt till förstod jag ändå ganska tidigt. Kanske efter en månad eller något sådant♥
 
Hur min familj reagerade var nog mest med en känsla av rädsla/ovisshet. Att se ens barn plåga sig själv på det sättet som man gör när man insjuknar och ständigt kämpar mot sig själv måste vara helt fruktansvärt på alla tänkbara sätt. Såklart blev dom ledsna men det dom där och då gjorde var att kontakta skolsköterskan för det första och sedan blev jag remitterad till BUP och på den vägen fick foten in till psykiatrin som jag varit inom ett par år (med bättre/sämre perioder)♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo