Finns det några frågor angående din ätstörning du tycker är jobbiga att få och helst inte vill svara på och så vidare?

2017-06-05 @ 14:28:00
Svar: Allt som handlar om vikt och BMI svarar jag inte på överhuvudtaget. Oavsett om det är läsare/bekanta/eller ens min familj. Det är ingenting jag anser är viktigt att min omgivning ska ta del av utan dom ska se mig för den människan jag är och inte utefter vad vågens siffror visar. Det är väl den biten jag själv haft/har svårt för att inte stirra mig blind på och om då någon annan ska granska den anser jag bara som ännu mer stressande faktiskt. Så allting som handlar om form/storlek VIKT/BMI är ingenting som jag någonsin kommer att dela med mig och berätta om för någon annan (Inte som jag känner nu iallafall för vad fyller det för viktig funktion för allmänheten liksom?) Det är en sak mellan mig och min samtalskontakt ♥

Hur började din äs? Tog det lång tid tills du insåg att du själv var sjuk och hur reagerade din familj när dom fick veta?

2017-06-04 @ 14:28:00
Svar: För mig började min ätstörning för flera år sedan (2008) då jag gick på högstadiet och som jag tror var många olika faktorer som påverkade mitt insjuknande. Tror många tonåringar överlag känner en vilsen känsla över hur allting ska bli och att man kanske ställer höga krav på sig själv (jag gjorde det iallafall) vilket resulterar med att man pressar sig själv och av den orsaken tyvärr ligger i farozonen att dra på sig en ätstörning. Sedan var relationen till vissa vänner inte den bästa och jag kände mig vilsen även där. Mådde dåligt och kände mig inte sedd. Likaså på hemmaplan då min bror alltid tagit plats och jag kommit i skymundan och då hittade fixeringen kring kroppen att syssla med. Meningen var aldrig den att jag skulle drabbas av en ätstörning såklart men oerfaren som jag var kring kost/träning så eskalerade det snabbt då jag såg märkbara resultat och fick kickar över att se att jag hade kontroll på mig själv (då det kändes som jag var helt vilsen inombords av andra orsaker) så det tror jag bidrog till stor del med att jag insjuknade i ätstörningen. Sedan med påverkan av media och denna utseendefixering över att hela tiden matas med att "smal och gå ner i vikt är lika med lycklig-grejen" Dock har jag och och säkerligen många med mig insett att det inte är framgångsreceptet för att bli lycklig. När man rasar i vikt på det sättet försvinner all form av livskvalitet och byts ut av enbart ångest/självhat och en massa oro
 
Jag förstod ganska snabbt att någonting var fel eftersom jag kände en obehaglig känsla inombords när jag hade ätit som gav mig panik  (vilket jag sedan fick veta var ångest men eftersom jag inte hade någon erfarenhet över vad alla känslor grundade sig av så visste jag inte heller vad allting var eftersom jag fortfarande var såpass ung) Dock förstod jag att någonting var knasigt eftersom jag hyperventilerade då jag inte fick min vilja igenom och när saker jag planerat inte blev som jag hade tänkt mig från början (gällande maten och så vidare) Även att jag fick som sagt ångest så fort jag hade ätit minsta lilla och denna känsla av att vara livrädd för att gå upp i vikt och bli tjock. Jag förstod inte att det handlade om ätstörningar men att någonting inte stod rätt till förstod jag ändå ganska tidigt. Kanske efter en månad eller något sådant♥
 
Hur min familj reagerade var nog mest med en känsla av rädsla/ovisshet. Att se ens barn plåga sig själv på det sättet som man gör när man insjuknar och ständigt kämpar mot sig själv måste vara helt fruktansvärt på alla tänkbara sätt. Såklart blev dom ledsna men det dom där och då gjorde var att kontakta skolsköterskan för det första och sedan blev jag remitterad till BUP och på den vägen fick foten in till psykiatrin som jag varit inom ett par år (med bättre/sämre perioder)♥

Här kommer den första delen av svaren på frågestunden (1)

2017-06-02 @ 14:28:00
Jag undrar om du bråkar mkt med dina föräldrar över maten o så, hur du isf hanterar det?
Svar: Det är inte lika ofta bråk uppstår mellan mig och mina föräldrar numer då allting har handlat om missförstånd innan och att jag inte orkat ta ansvaret över att bestämma vad det är jag ska äta då krig uppstått i huvudet av alla valalternativ jag haft att välja på och att jag därav känt att det vore bäst om mina föräldrar bestämde åt mig vad jag skulle äta. Dock har ätstörningen varit med och påverkat och inte alltid tyckt deras förslag varit bra och då har bråk uppstått men det var mest förut. Nuförtiden utmanar jag mig själv mer och äter av den maten dom lagar och att vi tillsammans försöker komma överens och enas om en bra matdag. Jag vill helst äta det mina föräldrar äter men ifall dom äter rester flera dagar på raken så kan jag laga någonting annat och det är väl isåfall då som diskussioner kan uppstå eftersom vi äter olika och jag helst vill att det ska vara samma maträtter för allihopa. Visst man kan äta rester och så vidare men jag vill helst ha variation och även om det "normala" är att äta rester sedan dagen innan så är det ingenting jag föredrar att göra så då får andra lösningar sättas in isåfall med att jag lagar någonting annat just den dagen till lunch/middag eller vad det kan vara ♥
 
Bråk är såklart aldrig roliga att hamna i och det känns så onödigt då man där och då blåser upp sig som en ballong redo att sprängas närsomhelst och sedan när allting lagt sig och man hinner andas så kommer man på sig själv med att det bara var ett onödigt tjafs som man kunnat undvika på ett bättre sätt och att det känns onödigt att bråka över någonting som ska vara så självklart. Dock är detta mer sällsynt nuförtiden men absolut kan frågetecken uppstå över VAD man ska äta men då har vi en reservplan med matschema ifall det skulle bli några oklarheter. Bråken som sådana kan man inte direkt påverka när man väl sagt det man vill utan det är väl mer att försöka vara mer eftertänksam och fundera hellre en gång för mycket ifall det var värt att bråka över och då kommer man på ganska snabbt att nej det var det inte och då försöker jag helt enkelt påminna mig själv om det så att jag inte gör om samma sak en annan gång. Såklart kommer ett dåligt samvete efteråt men då försöker jag istället att ta ett steg tillbaka och försöka släppa det och inte göra om det igen♥
 
Hur hanterar du kroppsångest om du har det o vad är det bästa med recovery/att bli frisk?
Svar: Det skulle jag nog säga är det mest kniviga för mig och många andra med den här problematiken. Man hittar nog sina egna stretegier för att orka stå ut med den och det jag brukar använda mig av när det känns jobbigt är att helt enkelt försöka sysselsätta mig med någonting som kan få tankarna på annat håll. Att jag helt enkelt distraherar mig själv på ett eller annat sätt vilket kan vara att måla i mindfulnessböcker, pyssla med pärlor eller annat där händerna får arbeta och fokuset hamna någon annanstans än just inom sig själv, baka/laga mat för att samtidigt få ett givet resultat ganska omgående, ligga under bolltäcke, lyssna på musik, sitta ute på altanen och bara se på tillvaron och försöka uppskatta det lilla men ändå betydelsfulla, lägga mig på golvet då det varit en form av trygghet sedan jag var barn då jag ofta gjorde så när jag var liten (haha) skriva ner tankar/känslor och drömmar/mål och läsa igenom för att påminna mig om vad jag har att vinna på att våga gå emot och lämna det sjuka, åka en sväng med bilen då det ger ett lugn och massa andra intryck, prata med någon närstående/ringa ett samtal, spela spel på mobilen (typ candy crush eller det jag tycker är kul) o lite så ♥
 
Det bästa med att välja recovery och bli frisk är att kunna ha orken och viljan att göra andra saker. När man hela tiden är uppbunden av sjukdomen så är det bara den som existerar och när man är som mest sjuk inser man inte direkt det på samma sätt som när man mår bättre. Även om jag är långtifrån helt frisk så har jag ändå kommit en bra bit (längre än jag någonsin gjort tidigare) och märker att det inte är efter sjukdomen jag vill leva. Att helt enkelt våga ta sig ur isoleringen och se vad som väntar utanför husets fyra väggar då det blir så tydligt att det är någonting bättre och roligare än begränsningarna sjukdomen medför. Har man varit sjuk länge så har tyvärr en isolering varit det man inte föredragit skulle jag säga men ändå valt för att det varit en så stor kraftansträngning att ens orka träffa en kompis för att tankarna över att orka med ångesten varit så stark så man under dagen blivit så trött och istället tackat nej till det man borde tackat ja till just för att sjukdomen sugit all energi ifrån en och bara det säger ju en hel del. Att det inte är värt att låta sig begränsas på det sättet utan även hur jävla jobbigt det än känns ta sig ut då man har sig själv att tacka efteråt. Ofta är det ätstörningen som förbjuder en ifrån att umgås med andra då man distraheras ifrån det sjuka men det är ju EXAKT det man ska göra. Slita sig loss från sjukdomen och göra friska och roliga saker. Jag märker själv en dag när jag träffat vänner hur mindre del maten tar och likaså tankarna. Då är det inte frågan om jämförelse på tallriken utan då är det bara MM vad gott med mat och inte så mycket grubblerier eftersom tankarna varit på annat under dagen och det som är naturligt. Man har ingenting att förlora över att våga välja att gå emot sjukdomen utan helt tvärtom. Man får snarare ångest över att inse hur mycket man förlorat efter alla år som sjuk och får en rejäl tankeställare över att man inte vill förlora fler år. Det går tyvärr inte att ta tillbaka åren man missat men det går att skapa nya vilket är den bästa (och viktigaste) insikten att fatta♥

Tidigare inlägg Nyare inlägg

RSS 2.0