Lite peppande tips på hur du kan stärka din självkänsla

2017-05-14 @ 14:28:00

Försök vara extra modig och stå för vad du tycker.

 

Våga fråga om sånt du inte vet och känn dig inte dum för att du

hellre frågar en gång för mycket än en gång för lite.

 

Våga göra bort dig och sedan skämta om det och inte ta det på fullaste allvar.

 

Umgås med personer som du gillar och känner dig trygg med.

 

Bli bättre på att ta emot beröm och komplimanger. Istället för att tycka att det

är pinsamt kan du säga tack och låta det som personen säger sjunka in

och tillåta dig att vara glad för det.

 

Ge dig själv uppmuntran och tillåt dig att känna dig nöjd när du till exempel

ringde det där samtalet som kändes jobbigt.

 

Du kan vara en bra och stöttande vän och själv välja kompisar som

uppmuntrar dig och tycker om dig för den du är.

 

Håll inte tillbaka komplimanger. Visa varandra uppskattning för vilka ni är!

 

Kramas mycket!

 

Även om självförtroende och självkänsla inte är samma sak så kan självkänslan

växa och utvecklas om du gör saker som du är bra på.

 

Skriv upp saker som du tycker om hos dig själv.

 

Skriv upp saker som gör dig glad.

 

Sätt upp mål för din dag. Tex  göra något som du tycker om eller  något som

du aldrig har gjort förut och strunta i om det gick bra eller dåligt.

 

Självkänslan hör ihop med samvetet. Om du är elak får du dåligt samvete och

mår dåligt. Motsatsen sker om du är en god och snäll människa vilket gör att

du mår bättre och får också bättre självkänsla.


Minnen som dyker upp sedan skoltiden gällande vikt och bmi

2017-05-05 @ 14:28:00
Jag fick en fråga gällande vad jag har för BMI när jag hade min frågestund och fick direkt flashbacks till när jag gick på högstadiet och där allt en gång startade för mig med ätstörningen. Frågan var inte alls riktad mot mig men jag kommer ihåg en kille som gick i min klass som hade kommit underfund med detta gällande BMI och att man kunde googla och kolla upp sitt egna väldigt lätt varpå han såklart gjorde. Jag vet inte om det var skolsköterskan som informerat honom om det eller om han bara googlade av sig själv och kom in på sidan. Hur han kom på det är egentligen oväsentligt men det jag syftar på är att jag kommer ihåg än idag när jag får frågan angående BMI då det var exakt det han frågade oss alla när vi satt och hade lektion för att kolla vart vi låg någonstans på skalan. Detta fokus och denna nyfikenhet över att veta vad man väger och sedan kolla upp det har för mig alltid varit en stor gåta. Vad är det som är så himla intressant med att veta vad man väger? Varför har alltid vikt varit ett så laddat ämne? Jag minns det sedan småskolan att just detta vägande var ett ångestmoment men varför? Såklart är det en nödvändighet för vård och skola att veta vad varje enskild patient väger men att allmänheten överlag ska ta del av det har jag alltid ställt mig frågande till. Varför vikt är så viktigt för alla att veta?
 
Vi är inte vår vikt och det måste vi påminna oss själva om. Vi är inte värderade utefter vad vågens siffror visar utan vi är människor som är dom vi är och vi duger för dom vi är också. Att vara drabbad av en ätstörning är inte enkelt alla gånger då acceptansen gentemot sin egen kropp och detta dömande utefter vad vågen visar är svåra att tackla men vi måste komma ihåg att vi alla är viktiga och att ingen våg kan tala om för oss ifall vi är lyckliga eller inte för lycka handlar inte om hur många kilo din kropp bär. Det enda som är riktigt säkert är att man inte är lycklig på en undervikt då orken till glädje och harmoni är helt som bortblåst men ingen siffra ska få påverka dig över om du är tillräckligt bra eller inte kom ihåg det♥

När man ställer sig själv frågan och får pespektiv på tillvaron

2017-05-03 @ 14:28:00
Det är svårt att tänka sig hur världen ser ut när man är fullt upptagen med sig själv och sina egna problem. Tanken har nog slagit många utav oss över vad bra vi egentligen har det vi som bor där vi bor. På tv ser man krig och elände och en vardag som för oss är ofattbart att sätta oss inom och riktigt förstå eftersom vi aldrig varit med om någonting liknande själva. Jag tänker på krig och misär som faktiskt är en stor del utav vissa länders vardag och hur någonting så litet kan betyda så mycket för dom då allting inte är en självklarhet för dom. Sedan tänker jag mig situationen jag själv går igenom just nu och många med mig. Ätstörningar och psykisk ohälsa. Kanske handlar allting om vart man är uppvuxen och vilka förutsättningar man haft sedan innan och varför man hamnat där man hamnat från allra första början. Vissa kanske har en fallenhet att vara extra känsliga och falla för trycket men är det verkligen så? Kan det ha att göra med hur miljön omkring en speglat en och av den orsaken format en till den människan man är idag? Jag tror det kan vara på det sättet och att det som sker runtomkring en (beroende på vart man bor någonstans) blir till problem men av olika grader och olika betydelser
 
Hur någonting så självklart som mat som vi alla behöver varje dag för att överleva kan skapa så mycket obehag för vissa utav oss? Det som får våra kroppar att må bra och det bränslet vi behöver för att överleva kan ge oss skuldkänslor och ångest är riktigt knäppt när man väl sätter sig in och tänker utanför sig själv. Det är så lätt att snöa in sig med att fastna med sina tankar men inte tänka realistiskt. Vad är det värsta som kan hända över att ge våra kroppar det dom begär egentligen? Vad är det som skapar ångest och rädslor hos oss som är drabbade av ätstörningar? Varför är det så farligt att tillåta sig själv att må bra? Varför är det vår uppgift att självplåga oss själva till den yttersta grad att våra kroppar måste arbeta för att ens kunna hålla sina organ igång? Är det värt all denna fysiska men även psykiska misshandel när vi ligger på vår dödsbädd? Ska vi då kolla tillbaka och minnas hur vårt liv sett ut och komma på allt roligt vi missat på grund utav att vi inte vågat välja livet och se vad det kan erbjuda mer än ångest, tvång, kontroll och självhat? Jag tror allting grundar sig av en dålig självkänsla och att hatet man känner till sig själv är så starkt att man helt enkelt inte tillåter sig själv att må bra. Man känner en acceptans över att vilja plåga sig själv då man ändå har en så ansträngd relation till sig själv. Men är det verkligen värt det? Att hata sig själv så mycket och inte tillåta sig själv att våga leva som alla andra på lika villkor? ♥
 
Jag har bestämt mig och det är att ge järnet och inte låta sjukdomen stjäla mer år utav mitt liv. Det är min tur att lämna den för gott och börja tycka om mig själv för den jag är och samtidigt acceptera mig själv vilket jag tror är det allra svåraste men också den viktigaste uppgiften. Tillåta mig själv att tycka om det jag ser och bygga upp min självkänsla och mitt självförtroende. Allting handlar om tankefällor och dom stämmer inte överens med verkligheten även om det skrämmande nog kan vara påtagligt att låta sig påverkas utav sina hjärnspöken gällande sitt människovärde men saken är den att vi alla är värdiga ett friskt och fritt liv och en acceptans till oss själva. Det kanske är svårt att älska sig själv men att bara acceptera den man är räcker och det är jag villig att göra en gång för alla. Lämna sjukdomen och den falska tryggheten den medför och välja livet och det spännande äventyr som tillkommer. Ett liv utan ångest och tvång är ett underbart liv och det vi alla förtjänar att leva och jag känner mig mer än redo att avsluta detta kapitel och skapa nya och bygga min egna bok med oskrivna blad (livet) Gör det du också. Våga lämna det som enbart bryter ner dig och får dig att må dåligt och våga välja livet och det fina som kommer på köpet. Frihet, glädje, njutning, kärlek, gemenskap, familj, vänner, utbildning och framförallt välmående. Nu gör vi det här tillsammans. Lämnar det förflutna och satsar på framtiden♥

Tidigare inlägg

RSS 2.0